Min blogg om friluftsliv

När jag var liten bodde jag i medelstor stad i ett litet land i Östeuropa. I min stad fanns två stora floder och paddling var något som var mycket populärt. Väldigt många som bodde där höll på med paddling. Antingen brukade man bara hyra kanoter för att göra något intressant på sin fritid eller så tränade man i det för att senare tävla. Jag tillhörde den sistnämnda gruppen. Jag tränade en gång i veckan och jag var väldigt liten så jag hade inte hunnit börja tävla än. Men jag var alltid där då det var tävlingar och jag följde det regelbundet. Än idag arrangeras tävlingar minst en gång per år och råkar jag vara där just då missar jag aldrig att titta på det. När jag flyttade därifrån slutade jag med paddling vilket är synd för jag tyckte verkligen om det men fortfarande händer det att jag då och då hyra en kanot för att paddla lite och för att väcka de fina minnena till liv igen.

Fiske är något som jag själv aldrig varit speciellt intresserad av. Min bror däremot har alltid tyckt om fiske och gör det fortfarande. Så fort han får möjlighet tar han sig ut till något av de ställena där han brukar fiska och är där så länge som han kan. Han njuter verkligen av de. Han njuter av lugnet och jämför det ofta med till exempel meditation. Och det är just det som jag tycker att jag så ofta får höra av människor som fiskar. Just det lugn som de får och upplever när de fiskar. Det är oftast inte att de får napp som driver de utan att hitta det där speciella stället och slå sig ner och bara vara. Bara titta ut över vattnet och kanske få napp även om det inte alltid är det primära. Jag personligen är en person som gillar att göra saker med mer fart. Jag vill alltid att det ska hända någonting och jag gillar inte lugn speciellt mycket och det är kanske just därför som fiske inte riktigt passar mig.

Jag nämnde bland annat Göran Kropp i det förra inlägget som jag skrev. Och det är främst honom som jag kommer att tänka på när det gäller bergsbestigning. Jag kommer ihåg då nyheten nådde Sverige att han hade omkommit och då det pratades mycket om äventyrare i media. Speciellt då uppmärksammade jag bergbestigning som en sport. Sedan när boken om Göran Kropp kom ut och jag läste den väcktes intresset ännu mer och sedan dess har jag läst mycket om det.

Nyligen såg jag ett program på TV som handlade om människor som ville bestiga Mount Everest. Ett mycket intressant program som jag verkligen rekommenderar att se. Något som jag speciellt kommer ihåg av programmet är då just denna grupp precis innan de ska påbörja sin expedition går till minneslunden som finns på berget för att besöka den vilket jag tyckte var lite konstigt med tanke på att minneslnden verkligen visade hur farligt det är att bestiga ett berg som Mount Everest.

Jag har alltid varit imponerad av äventyrare. Jag kan inte riktigt förklara när detta intresse utvecklades eller hur men så länge jag kan minnas har det alltid varit så. Jag fascineras av att det finns människor som håller på med olika äventyr och framför allt äventyrssporter. Jag fascineras av deras mod men framför allt fascineras jag av att deras drivkraft. Många gånger har jag undrat vad det är som driver de att hålla på med något som är så farligt. Något som gör att de hela tiden sätter sitt liv på spel. Ta till exempel bergsklättrare. För varje steg de tar så riskerar de sina liv och ändå utsätter de sig för det. Vad är det som driver en sådan människa? Vad var det som drev till exempel Göran Kropp som till slut omkom när han besteg ett berg och vad är det som driver hans dåvarande sambo eller fru att fortsätta med äventyr av olika slag efter att ha förlorat sin man?

Jag har en kollega på mitt jobb, Kalle, som är en mycket intressant person. Kalle är en sann friluftsmänniska som älskar att vistas ute i naturen och han gör det så ofta han han har möjlighet. Han älskar friluftslivet och sysselsätter sig med i princip allt som har med friluftsliv att göra. På somrarna är han antingen ute och seglar bland öarna i skärgården eller så paddlar han. När det är säsong för svamp så är han ute i skogen och plockar svamp. Så fort gatorna är sopade så är han ute och åker inlines och så vidare. Det finns säkert många fler saker som han gör som jag inte känner till och som jag glömmer att nämna här men han är en sann friluftsmänniska. Det är så intressant att sitta och prata med honom för han har verkligen en passion för allt som har med friluftsliv att göra.

För ungefär några månader sedan då det fortfarande var ganska kallt ute och man mest satt inne på kvällarna och tittade på tv zappade jag bland olika kanaler i brist på något bättre att göra. Just då på SVT visades ett intressant friluftsprogram. Jag kommer nu inte ihåg vad programmet hette men jag fastnade för det och började titta trots att jag missade början. Dessutom var det inte det första avsnittet. Programmet handlade om en man som under ett år skulle vandra i Norge, Sverige och Finland. I det första programmet vandrade han själv men senare fick han sällskap av en hund. Jag såg tyvärr inte alla avsnitt (jag tror att det totalt var sju eller åtta avsnitt) men jag önskar att jag hade gjort det för det var mycket intressant. Framför allt var det intressant att se hur landskapet förändrades i och med att årstiderna växlade och dessutom var det intressant att se alla djur som han stötte på på vägen och hur han skaffade sig mat för dagen.

Jag vet inte om detta stämmer eller inte men jag hörde för inte så länge sedan av en kollega som var på stan för att handla lite nya friluftssaker att det fanns speciella kläder som man kunde köpa som man inte svettas in. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte men tydligen hade hon sett det i den affären där hon handlade. Personalen förklarade att det oftast är äventyrare av olika slag som inhadlar det, så som bergsbestigare som svettas mycket under sina äventyr och även andra som inte har möjlighet att tvätta så ofta som de önskar på grund av att de befinner sig på avlägsna platser utan tillgång till vatten. Jag vet inte vad det skulle vara för material i dessa kläder eller hur bra de egentligen är men jag kan tänka mig att det uppskattas av många som anser att de verkligen behöver det.

När vi pratar om vandring så finns det en del utrustning att prata om också. Beroende på hur långt eller var man ska vandra finns det olika saker som man måste ta med sig. Men en sak är kanske den viktigaste när vi pratar om utrustning gällande vandring, nämligen skorna. Om man ska vandra behöver man riktiga skor och det speciellt om man ska vandra långt i flera timmar i flera dagar. Det finns många saker man ska tänka på när man ska köpa ett par vandringsskor. Det finns mycket att välja på när man väl kommer till en affär som säljer friluftssaker. Naturligtvis måste man först och främst tänka på vad det är för underlag man vandrar på. Vidare måste man tänka på om man vandrar i områden där det är varmt eller kallt och sedan måste man bestämma sig för vilken prisklass man tittar på för det finns väldigt mycket i väldigt varierande prisklasser. Det finns säkert betydligt fler saker att tänka på som jag inte har nämnt men en sak är säker: håller man på med vandring måste man investera i ett par riktiga skor.

Som jag skrev i det förra inlägget har vandringen funnit med på ett eller annat sätt ända sedan jag var liten och det finns med även idag. Jag älskar att vandra men konstigt nog inte i Sverige. Eller det är snarare att jag inte har tagit mig tid till att göra det i Sverige utan att jag främst har gjort det på mina semestrar och då har jag alltid varit utomlands. Då handlar det inte alltid om att vandra i fjällen utan snarare i djungeln och det är så spännande. Så många nya djur, växter och andra saker att upptäcka. Men jag har aldrig vandrat långt, alltså inte så där i flera dagar eller så utan det har snarare handlat om kortare vandringar på högst en dag men jag skulle verkligen vilja testa att vandra en riktig vandringsled på flera dagar med övernattningar längst vägen. Vi får se om jag gör det någon gång i framtiden men jag önskar det i alla fall.

Planinarenje är ett ord på¨mitt modersmål som skulle kunna översättas till vandring på svenska men det är ändå inte exakt. Ordet kommer från planina som betyder fjäll. Så kort och got kan man säga att det handlar om att vandra i fjällen. Planinarenje häll de flesta på med i min familj och jag minns detta som något mycket positivt. Varje helg packade vi våra ryggsäckar fulla med mat och annat och så gav vi oss ut på en vandring i fjällen för att slutligen komma fram till en stuga som alla som var medlemmar i föreningen hade rätt till att övernatta i. Där sov vi över helgen och hela dagarna var vi ute och vandrade och upptäckte nya stigar och upplevde naturen. Det var fantastiskt och jag njöt verkligen av dessa helger och lämnade alltid stugan något ledsen för att helgen var över. Jag önskar att jag en dag kommer att komma tillbaka till den stugan och vandra på de stigar där jag vandrade som liten.